Den djävulska!
Blåsten!
Jag hatar den! Inget känns "räligare" än minusgradigäckligtfuktigHelsingborgssaltstänktsnålblåst. Fy fan, säger jag bara.
Det fullständigt skär genom ben o märg.
Norrlänningar, må ha snö o kyla i massor, men detta tar lidandepriset.... Siddharta nådde förmodligen inte samma smärta ens då han späkte sig som värst...
Urrrr...
Hur fasen ska man skydda sig? Visst, det lär ju inte finnas dåligt väder, bara kassa kläder, men den som myntade uttrycket har inte varit här, kan jag säga. Lager på lager, knäpp ordentligt, halsduk fjorton varv motsols, fäll kvickt upp paraplyt som vindskydd innan det är för stort luftmotstånd och vänd dig sedan för guds skull inte om.
Det är kittet liksom, men nog fasen letar blåsten sig in i någon liten glipa, typ ett för stort knapphål.
Viktigast för överlevnaden är dock att snabbt kunna inta den för oss Helsingborgare välbekanta ställningen. Kraftigt framåtlutad utan att att tippa över på näsan. DET är en konst. Man behöver väl utvecklad balans. Hade John Cleese känt till Helsingborgsmanéret, hade han haft ännu ett uppslag för "How to walk silly"!
Niño, ska vara glad att han har en sådan fantastiskt päls att hålla värmen i. Men det är svårt att kommunicera med honom när det dånar som värst.
Hans öron far och pratar jag inte i medvind hörs ju inte kommandona!
Ha ha...
Här gäller verkligen KONTAKT och det är ju just det vi jobbar på jag o vovven för handsignalerna fungerar oavsett väder, ja kanske inte i väldigt tät dimma eller snöstorm men annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar